framgångsfobi deluxe?

På tunnelbanan imorse läste jag Metro och hittade en ganska intressant artikel. Om framgångsfobi. Ett ögonblick slog det mig att det kanske är något sådant jag har.
Jag citerar här den intervjuade:
"Det känns tryggare att bekräfta den självbild man redan har om sig själv än att bryta den." Nina Jansdotter, karriärchoach
Men hur patetiskt låter inte allt detta på tu man hand? Det låter som påhittade begrepp i ett sahälle där ingen kan acceptera tanken på misslyckande. Och helt plötsligt gör man en sjukdom av det. Det är väl praktiskt. Då slipper iaf jag som individ ta ansvar eller känna någon somhelst ångest. Det är ju bara samhällets fel. Eller? Mitt uttalande kanske framstår patetisk i sig, men jag lite trött är jag på att det slängs med begrepp och diagnostiseringar hur som helst.
Förresten har jag engelska nu. Det är en ångest-bomb. Jävla skitcpfittspråk. Hur mycket som helst att göra, allt jag kan tänka på är hur jag ska komma härifrån. Öh.

Men iaf, nu är jag lite pessi mot vädret igen. Det var ju så fint! Tillbaka med värme, tack. Mitt hår blir inte klokt så fort det blir lite kyla och fuktighet. Och ja, det är ju extremt viktigt xD
Typ... peace.