Pollensäsongen är här, och plötsligt får jag lite svårare att njuta av vårens härliga känslor genom simmiga vätskefyllda ögon och frenetiskt kliande i näsan. Och för att inte tala om hur trött man blir. På senaste har jag gått och lagt mig runt 22-23 snåret, helt i tid på min ära!
Man borde verkligen få någonting gjort. Bara stöka av den här skiten så man kan gå vidare. Ändå gör man det inte. Varför? Något uns av självplågerisyfte? Haha, låt oss inte hoppas på det :)
Till ljusare tider borde väl också enklare tider kommer, men jag vet inte, är det verkligen enkelt? Jag ber om ursäkt för den röriga negativiteten, men förvirringen är något frustrerande. Jag kommer inte vidare i tankarna här. Precis som alla andra upplever jag framtiden så långt bort men ändå för nära. Ibland blir man ju nästan sugen på att göra som Cissi och skriva en lista över RÅVIKTIGA (som hon uttrycker det)saker som måste göras innan vi slutar. Det är bara pluggpluggplugg hela tiden faktiskt. Innan alla försvinner och jag slösar tid. Så krävande faktiskt.
Nåja, genom allt som är älskat finns inte det andra.
Som ni vet är det bara att knata på, kanske till och med skutta framåt lite då och då.
Nu skriker magen. Dags att få i sig någon lunch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar