att vilja verkligheten.

Ingen människa kommer undan. Undan livet självt med dess skiftande villkor. I våra liv vill vi må bra, vara lyckliga. Vi vill inte ha ont, vi vill inte ha smärta. Livet ger oss både det ena och det andra, fast vi ibland tror att det skulle gå att välja det ena, och undvika det andra. Vi kan utveckla olika sätt för att undvika smärta, vissa av sätten ger bara mer lidande. Förr eller senare ser vi att både glädjen och smärtan finns, och kanske är vårt enda val en fråga om hur vi ska möta det som kommer till oss.

Hur ska vi möta lidandet? Och ta hand om oss när det smärtar? Utan att fly? Är acceptans en väg? Inte acceptans i betydelsen "ge upp", utan som i ett förhållningssätt till det som är vår verklighet. Det gör ont nu, just så här ont gör det. Att våga vara där man är. Hur än verkligheten ser ut. Att acceptera blir då "att komma till ro med verkligheten". Att komma till ro, att befrias från att spjärna emot det som är. Då kanske vi kan se något vi inte har sett tidigare, när vi inte velat verkligheten. När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.

I acceptansen inifrån finns stråken till tacksamheten. I ett tack inför livet som det är, kan nåden plötsligt strömma genom oss. Och kanske vill vi inte komma undan. Kanske vill vi trots allt möta livet precis som det är. Det som givits oss. Här och nu.