periodkiller as a pastime.

Ja, nu ska man ju skriva om hur meningsfullt livet är och allt man gör. Men min sanning den här veckan är, som förmodligen inte undgått någon, att jag ligger hemma och har ont. Alltså är mitt liv hur trist och förutsägbart som helst. Idag har det mest spännande jag har gjort vara att åka den röda Forden mellan landstället och örbyhemmet. Och detta var lite actionfyllt eftersom jag såg ut som ett vrak och helst inte ville att någon skulle se mig i stora mjukiskläder, ringar under ögonen, ostylat hår sedan 6 dagar med mittbena. Öh, yey! Och jag har läst så mycket böcker att jag nästan tappat intresset för läsning (igen)(gud, jag är så impulsiv). Jag tror faktiskt t.o.m. att ni har svårt att förstå hur tråkigt det här är. Varje gång det börjar bli mörkt och dags att sova tänker man ”jaha, det var den dagen av vankande mellan säng och soffa”, samtidigt som man ligger och stirrar i taket flera timmar. Man kan inte sova när man inte gör av med någon energi.

När jag väl skriver det här förstår jag också vilken typ av nivå det måste uppfattas som det ligger på, rent problemmässigt. Ungefär på noll. Men fjantigt nog så känns det mer än vad det verkar, eller kanske till och med är…

Blir det inte bättre från och med imorgon ska jag personligen slå ihjäl den här C. Hemlin. Så heter läkaren. Och nej, det ska jag kanske inte göra. Men han sa att från måndag borde det vända. Jävlar vad frisk jag ska vara sen. Nu har jag överstökat sjukdom för en hel livstid tycker jag, inte sant? Haha, man ska hålla humöret uppe tills vidare ^^

Gud vad skönt att bli sysselsatt ca en kvart med att skriva detta. Tack kära blogg!