jag är inte van vid dessa platta landskap.

Hemma från Skåneland, hör och häpna gott folk, detta kräver en obligatorisk rapport!
Som den skåneskeptiska Sthlmsbo jag utger mig för att vara och faktiskt är, med hela barndomens tvivel i bagaget, sätter jag mig alltså på ett tåg söderut. Utan att någon kidnappade mig eller knuffade på mig. Jag rör mig mellan vilka världar jag vill, och tydligen ville jag detta.

För det första: Det var typ sommar i Malmö, tack och bock liksom.
Efter bland annat ett antal falafel för under 30 kr, alldeles för många uttalade skånska "jaa", stekande på plattan (som var allt annat än en stenbelagd säljplats för tunga droger), sightseeing runt Malmö via bil, trampbåt och fot, en karaokebar, ett motvilligt inbrott i Folkets park, en vinylklubb som falskt utgav sig för att spela rock, en 21-årsfest, åsynen av en falafelgörare (inkl paket), suttit kl 03 på natten utanför ett kuktorn, är mina timmar nedräknade så pass fort att jag inte hinner med att reflektera förrän nu. Vi sthlmare slår oss ibland för bröstet och tycker vi är bäst i världen. Kanske hör det inte hit, eller så är det just det jag undermedvetet släpper ifrån mig. Livet är för kort för att indelas i fin- och fulkulturer.

Nåja, lite tomatrött solbränd är jag, men fullt välbehållen. Jag måste helt enkelt svälja stoltheten och erkänna, följande är mest för dig Eric för att jag vet hur mycket du njuter av att läsa det, jag tycker numera att Malmö är en fin stad (missförstå mig icke, inte som Stockholm).
Men jag bjuder på det.
Tack ni som deltog i denna övertalning.
För den här gången.