Jag ligger i en solstol på altanen och har det jävligt bra. Det är sjukt varmt och skönt här. Bredvid mig har jag en smoothie jag nyss blandat, en spännande bok, och så datorn då, obviously. För en gångs skull slipper man frysa i detta land. Till och med den trogna inomhuskatten verkar uppskatta utomhusmiljön för tillfället. Hon springer fram och tillbaka på gräsmattan vilket ser tokigt gulligt ut!
Egentligen skulle jag skriva om något helt annat, men efter att ha suttit vid datorn en stund fick jag så mycket griller i huvudet angående förhållanden och par att jag måste få ur mig några rader där i första hand. Det finns få känslor (tillstånd?) i världen som är så värmande som att vara kär, det vet vi ju alla. Vi ser så många par och förhållande runt omkring oss. Framförallt talar jag nu om relativt unga människor, låt oss för enkelhetens skull säga runt 20, som satsar ALLT på sina förhållanden trots sin ringa ålder. Trots att de inte har samma planer, drömmar, förhoppningar. Trots att vi har sett hur många gånger saker förändras. Det är fascinerande att folk ger sig in på uppoffringar att flytta till andra sidan jorden eller tvärt om; förhållanden på distans. Jag vet att jag kommer låta fruktansvärt cynisk, men varför har de så bråttom? Om nu kärleken var menad att hålla hela livet så måste väl var och en få göra det som är viktigt, utan att man ska behöva offra alla kompisar och sina egna planer. Man måste liksom skydda sig. Skulle det ta slut har man inget (kanske ingen) kvar om man hängt upp hela sitt liv på en person. Två är för några för att slåss mot hela världen. Det är som i den där filmen ni vet, Om en pojke (about a boy), man behöver back-up. Kanske har jag helt fel, eller åtminstone bara rätt angående hur jag ser på mitt liv och på mig själv. I slutändan är det faktiskt det enda jag kan ta ansvar för. Hursomhelst har jag rättighet att delge min åsikt, så... mission complete.
Så, det jag hade tänkt skriva om.
Pratade innan med Cultural Care. I typ en timme. Ida berättade om sitt år och att min lokalisering är absolut perfekt. Jag tror inte ni förstår hur spännande det är! Jag kommer få det så himla bra. Vi pratade om allt från visumpapper och shopping till bungy-jump och studier. Måste ta tag i förberedelserna till mitt Ambassadbesök och visum nästa vecka, samt betala alla försäkringar. Så småningom ska jag köpa bikini och flip-flop i jordens alla färger. Iiiiih, det är så skojeliskojsigt!
Ikväll blir det bio. Män som hatar kvinnor. Eftersom man har läst boken har man ju extra höga förväntningar. Eller ja, vad man nu kan ha utav svensk läsning och filmatisering...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men kärlek varar ju inte hela livet. ingenting varar.
min erfarenhet är att alla känslor, allt som är viktigt eller som gör mig ledsen eller som gör mig glad eller som gör mig arg eller kär eller full av hat, allting går över. det tar bara olika lång tid.
i slutändan är känslor inte ens värda den förtvivlan jag känner över att de dämpas. för till och med den förtvivlan ebbar ut.
även för att vara du låter det där hemskt cyniskt! jag är helt övertygad om att det finns kärlek och relationer som håller livet ut, sådan kärlek känner jag till min familj och mina nära vänner.
precis som allt annat här i livet måste man kämpa för det, lägga ner tid och energi på det. ställa upp för varandra, klara saker tillsammans. men är det inte just det som gör livet värt att leva?
ja, jag var inte särskilt uppåt när jag skrev det.
kärlek till familjen håller jag med dig om, den försvinner inte (hoppas jag verkligen i varje fall!). det skulle vara fruktansvärt.
jag tänkte främst på förälskelser och även vänskap, för jag tycker det är förvånansvärt hur pass mycket av sånt som inte är varaktigt. det är en så deprimerande tanke, och ännu mer för att den verkar stämma.
och om du undrar så fanns det ett konkret exempel knutet till att jag kände det där, men det behåller jag gärna för mig själv.
Kram på dig!
Skicka en kommentar